Det är så mycket man kan oroa sig för...
Varför ska man oroa sig hela tiden?
Oro för att barnen inte har kompisar, oro för att de har fel kompisar, oro för att de ska råka ut för något hemskt när de är ute med kompisar, att de ska utnyttjas, såras, bli svikna.
Jag vill tro att de flesta människor är snälla och ärliga men säker kan man aldrig vara. Oron är alltid värst när det är mörkt ute och jag ligger i min säng och ska sova.
Tacksamhet när man hör att dottern kommer hem på natten, tacksamhet när man pratat på morgonen och blivit försäkrad om att hon haft det bra eller kanske till och med jättebra, en av sina bästa kvällar. Tycker att man själv varit onödigt fjantigt orolig under natten och att det nu inte finns några skuggor i tillvaron alls längre. Nu kan jag sova gott i natt!
Tills nästa gång det är dags att dottern ska ut - då kommer tankarna och oron tillbaka. Ska det vara så här hela livet?
Ja det är nog så hela livet, även när ens barn blivit vuxna tror jag att man oroar sig...
Jag tror aldrig att man kommer ifrån det där. Känner så hela tiden.
