Nedtryckt och förminskad!
Är det så här det ska vara resten av livet?
Mina döttrar morrar, fräser, suckar och himlar med ögonen varje gång jag ber om hjälp med något tekniskt här hemma nu för tiden. Jag har sagt det förut och säger det igen - jag har varit ganska duktig när det gäller tekniska prylar och det har varit roligt och kul att lära sig nytt - men det har hänt något under de senaste åren. Jag vet inte riktigt vad. Men nu blir jag bara irriterad när jag inte kan eller fattar på en gång! Alltså är det lättast att be om hjälp (somliga tycker att jag kräver - inte ber!)
När min mobil gick sönder härom dagen så skulle det letas upp en gammal mobil som jag kunde ha så länge min var på reparation. Vilket visade sig inte var så lätt som man hade hoppats från början. Jag har dessutom haft den dåliga smaken att välja 3 som min operatör och det har ingen annan haft i vår familj tidigare - alltså var alla mobiler låsta till andra operatörer vilket också påpekades vid ett flertal tillfällen under kvällen....
När jag suckade och gnällde över att det inte fungerade så säger hela familjen med ganska gemensam och arg mun - "Tagga ner! Det löser sig"! Vadå löser sig! Vem ska lösa det och när? Det gick ju inte! Ringde till 3 och frågade hur man skulle göra eftersom vi även hade olåsta mobiler här hemma som det inte fungerade på och fick till svar att alla mobiler minsann var låsta till någon operatör på något sätt. Men att jag mot en smärre summa kunde låsa upp mobilen. Det var inte det svaret jag ville ha!
Jag har varit utan mobil i 1 ½ dygn och det har inte varit lätt - och det är absolut inte något jag är stolt över att erkänna. Jag styr mycket av mitt liv via mobilen. Efter att ha slängt ut en förtvivlad förfrågan över facebook så svarar min kära och underbara granne Fia att hon minsann har en 3-mobil jag kan låna! I kväll var hon över med den och jag har nu laddat och försökt att hitta i den för att klara av den enklaste momenten; ringa och ta emot och skicka sms. Det är vad jag behöver en telefon till. Eftersom det var en Nokia jag fick låna (puss på dig Fia!) och jag har haft Ericsson de senaste åren så var det lite problem med att hitta och få dit punkter och mellanslag där jag ville. Alltså ber jag återigen om hjälp av mina gulliga och underbart hjälpsamma döttrar - som dessutom behärskar ALLT i teknik väg. "Men mamma! Är du blond eller?" säger de och stönar och suckar över att jag ställer samma fråga två gånger... kanske tre.....
Ska jag som kvinna av idag behöva tåla sånt från dessa "ljuva" varelser som jag närt vid min barm? Nej, jag tycker inte det! De hade kunnat visa mig på ett mycket lugnt och pedagogiskt sätt hur jag skulle göra så att jag hade kunnat lära mig på kuppen! Men icke sa nicke - förminska mig bara! Håna och förlöjliga mig bara!
Nu är mobilen färdigladdad och jag tänker njuta av bilden på Fias barn som ligger som bakgrund på mobilen. De killarna har åtminstone vett att än så länge uppskatta och glädja sin mamma - så därför ska jag låtsas att de är mina barn också dessa veckor!
Tack ännu en gång min grannängel!
Mina döttrar morrar, fräser, suckar och himlar med ögonen varje gång jag ber om hjälp med något tekniskt här hemma nu för tiden. Jag har sagt det förut och säger det igen - jag har varit ganska duktig när det gäller tekniska prylar och det har varit roligt och kul att lära sig nytt - men det har hänt något under de senaste åren. Jag vet inte riktigt vad. Men nu blir jag bara irriterad när jag inte kan eller fattar på en gång! Alltså är det lättast att be om hjälp (somliga tycker att jag kräver - inte ber!)
När min mobil gick sönder härom dagen så skulle det letas upp en gammal mobil som jag kunde ha så länge min var på reparation. Vilket visade sig inte var så lätt som man hade hoppats från början. Jag har dessutom haft den dåliga smaken att välja 3 som min operatör och det har ingen annan haft i vår familj tidigare - alltså var alla mobiler låsta till andra operatörer vilket också påpekades vid ett flertal tillfällen under kvällen....
När jag suckade och gnällde över att det inte fungerade så säger hela familjen med ganska gemensam och arg mun - "Tagga ner! Det löser sig"! Vadå löser sig! Vem ska lösa det och när? Det gick ju inte! Ringde till 3 och frågade hur man skulle göra eftersom vi även hade olåsta mobiler här hemma som det inte fungerade på och fick till svar att alla mobiler minsann var låsta till någon operatör på något sätt. Men att jag mot en smärre summa kunde låsa upp mobilen. Det var inte det svaret jag ville ha!
Jag har varit utan mobil i 1 ½ dygn och det har inte varit lätt - och det är absolut inte något jag är stolt över att erkänna. Jag styr mycket av mitt liv via mobilen. Efter att ha slängt ut en förtvivlad förfrågan över facebook så svarar min kära och underbara granne Fia att hon minsann har en 3-mobil jag kan låna! I kväll var hon över med den och jag har nu laddat och försökt att hitta i den för att klara av den enklaste momenten; ringa och ta emot och skicka sms. Det är vad jag behöver en telefon till. Eftersom det var en Nokia jag fick låna (puss på dig Fia!) och jag har haft Ericsson de senaste åren så var det lite problem med att hitta och få dit punkter och mellanslag där jag ville. Alltså ber jag återigen om hjälp av mina gulliga och underbart hjälpsamma döttrar - som dessutom behärskar ALLT i teknik väg. "Men mamma! Är du blond eller?" säger de och stönar och suckar över att jag ställer samma fråga två gånger... kanske tre.....
Ska jag som kvinna av idag behöva tåla sånt från dessa "ljuva" varelser som jag närt vid min barm? Nej, jag tycker inte det! De hade kunnat visa mig på ett mycket lugnt och pedagogiskt sätt hur jag skulle göra så att jag hade kunnat lära mig på kuppen! Men icke sa nicke - förminska mig bara! Håna och förlöjliga mig bara!
Nu är mobilen färdigladdad och jag tänker njuta av bilden på Fias barn som ligger som bakgrund på mobilen. De killarna har åtminstone vett att än så länge uppskatta och glädja sin mamma - så därför ska jag låtsas att de är mina barn också dessa veckor!
Tack ännu en gång min grannängel!
Nu är jag igång!
Har varit och gymat för första gången den här hösten och det känns så otroligt bra! Har haft en längtan efter att få köra i gång igen. Varför har jag inte startat tidigare då jo, jag väntade på en nyckel - som det visade sig att vi nästan haft hela tiden! Så konstigt det kan bli ;)
Morgonträning kommer att bli min grej och en bra start på dagen.
Nu kan det bara bli bättre!
